Hemma igen..

Nu är vi hemma igen efter en skön helg ute på sjön..

Imorgon ska ja till min läkare igen. få svaret på röntgen och diskutera ifall vi ska köra en behandling till med stårlning och cellgifter.. jag är kluven i frågan, vill jag eller vill jag inte?

Nu går William helt och hållet.. han har knatat fram å tillbaka i båten hela helgen.. han är så lycklig, och jag också..

Kramar!

ojdå..

Förlåt att jag inte skrivit nått på länge.. men jag har mått så bra att jag bara vill tillbringa tiden med mina nära..

Idag skiner solen och ikväll sticker vi ut med päronens båt över helgen.. vi får alltså låna den heeeeelt ensamma.. stackars min pappa, han kommer bita av sig fingrarna innan vi är hemma igen.. :)

kramar!

Ut med båten..

Idag står packning och städning på schemat. Måste damsuga hela huset och tvätta lite kläder åt lilleman.

Imorgon ska vi ut med mina föräldrar och deras båt över helgen. Hoppas att vi får bra väder bara, annars blir de till att ligga stilla i en vik och ha det mysigt..

Igår var jag och köpte en videokamera, så idag börjar vårat äventyr..


Kramar!


vita arkivet..

Jag var och pratade med en begravningsbyrå för ett tag sen...

Jag har bestämt mig för att skriva det vita arkivet, så att min familj inte behöver lägga ner all sin tid på att fundera hur ja vill ha det...

har bestämt att min kompis ska sjunga i'll be there med jacksson five som en låt från mig till min son, och det har hon lovat..

En skön dag...

Idag har ja suttit ute i solen hela tiden..  William kryper runt i gräset och utforskar varenda millimeter av trädgården, det är så underbart att se honom skratta och jollra...

Nu är det dags att krypa ner i sängen..

God natt!
Kram

Beskedet..

Jag tänker tillbaka till den dagen jag fick beskedet..

Det var några dagar före jul och jag var som vanligt stressad över allt som skulle fixas, mat som skulle handlas, julklappar som skulle köpas å slås in. Huset skulle ju städas också..

Jag var helt inställd på att det inte skulle vara något, eller att det inte skulle vara något skadligt, som skulle kunna fixas med en liten operation. Men jag har fortfarande bilden av Läkarens ansiktsuttryck när han kom in till mig på rummet. Den sitter fastetsad på min näthinna och kommer följa mig resten av tiden. Jag såg på en gång att det inte var nått som stämde. Han behövde inte ens säga nått, jag frågade "visst är det cancer?" han svarade att det tyvär var en malign tumör, och jag skulle börja behandlas på en gång. Jag var som i chock och reste mig upp å sa: nej, det ska ja inte alls. För jag ska hem å fira jul med min familj. Jag är inte döende, du pratar med fel person...

Resten av dagen är som en dimma, minns att jag satte mig i bilen och började gråta. Jag vet inte i dagsläget hur jag tog mig hem.. Det skulle ta 3 veckor innan ja berättade nått för min man, jag behövde få smälta, och reflektera över vad som hänt. Dagen efter ja berättat för honom började jag min första cellgifts kur. och man gjorde en mängd olika undersökningar för att ta reda på om det gick att opereea...

Jag känner mig lite som den här låten...

Jag är en tjej som älskar musik, och har ständigt spotify igång på datorn.. Jag sjunger, och oftast klappar william händerma och skrattar (när ja inte sjunger falskt alltså)... Just nu spelar jag den här låten väldigt ofta.
Det är Mikael Wiehe som skrivt den, men ja gillar Sofia Karlssons verision av den.. den finns på youtube för dom som vill lyssna, orkar inte göra en länk.. ;)

Flickan och Kråkan

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tagit slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Det går bra nu..

Det gick bra hos läkaren idag! Han var snäll och förstående när ja berätta mina tankar och rädslor..

Jag märker mer och mer att jag tappar ord, jag kan ibland sitta och inte komma på ett ord som jag tidigare kanske använt dagligen, och det skrämmer mig. Gjorde en skiktröntgen för att se hur det står till med min lilla kompis där uppe, svaret kommer om en vecka ca.

Nu ska jag lägga mig i ett bad, vänta på att Maken och William ska komma hem från ledstunden hos en kompis.

Kram på er och tack för alla värmande ord!!

Ytterligare en dag på sjukhuset..

Idag ska ja till sjukhuset å träffa min läkare.. hoppas att han är snäll mot mig..

tänkte passa på att köpa lite nya kläder, både till mig och Willian..


kramar

En bra dag...

Idag är det en bra dag. Jag känner mig stark, var ute och tog en promenad med William i vagnen på lunchen, det var länge sen jag orkade det och det fyller mig med hopp, eller är det nära slutet nu? att man får kraften tillbaka för att ta farväl av de sista..?

Ikväll blir det grillning med mammagruppen, vi blir 8 par och lika många barn i Williams ålder, Det blir kyckling och pommes, älskar det! kanske att det slinker ner ett glas med bubbel också, om jag vågar.. Min läkare säger att jag kan dricka ett glas då och då..

Funderar på om jag ska spela in en video till William, men är det en bra idé? vad tycker ni?

kramar

Svårt att få ro..

Jag har så otroligt svårt att få ro inför natten nuförtiden. Antar att det beror på att min hjärna måste få processa allt i sin egen takt, inget blir bättre av att jag grubblar så mycket..

Hur ska de gå för mina två älskade när ja lämnar jorden?
hur ska min mamma och pappa klara sig?
hur kommer de kännas att somna in?
kommer ja ha mycke ont?
vart tar jag vägen?

osv...

Har fått frågor om det inte går att operera, eller behandla..

Nej tumören sitter på ett sånt dåligt ställe att det skulle ge mer skada en nytta att försöka ta bort den, behandling som cellgifter funkar inte alls.. händer igenting, förutom att ja mår piss och tappat allt hår..

har ni några frågor, så tveka inte att posta dom som kommentarer så lovar jag att jag ska svara så gott jag kan.. :)

kramar

Lev livet idag, imorgon kan de vara försent...

William ställde sig upp, å gick!

Vi åkte till min bror och hans fru i fredags för att spendera helgen med dom..

Jag har mest suttit i deras hammock och blivit ompysslad, och självklart myst med hela familjen. Jag åkte på stryk av min brors 3 åriga sån i fia med knuff, har jag blivit knäpp eller är 3åringen smart??

William gick även sina fösta steg på deras terass, det var nog inget som han räknat med eftersom han inte gått ett steg efter det.. men ja längtar och njuter av varje framsteg han gör min lilla älskling..

Nu ska jag lägga mig i soffan och krama min make..

kram på er!

Vad som hänt..

Jag var en helt vanlig 21årig tjej som träffade en underbar man. Allting gick väldigt fort och efter ungefär 2 månader var jag gravid, helt oplanerat men vi vart självklart otroligt lyckliga när beskedet kom.

Vi köpte en villa i en mellanstor stad i mellansverige, Den är röd med vita knutar (ovanligt va? ;)) Jag älskar trädgården och spenderar mycke tid där ute och arbetar med att få den som ja vill.
Vi gifte oss den 10 maj på Rockerfeller centers utsiktsplats, Top of the rock. Så lycklig som jag var den dagen har jag nog aldrig varit igen. Jo, när william föddes såklart. Lilla guldklimpen föddes i 4 septermber 2008 och förändrade våra liv för alltid, han var den vackraste lilla varelsen jag sett, trots det 26 timmar långa värkarbetet.

I mitten på december fick ja reda på att jag har en malign tumör i hjärnan, Gliosarcom

Den här tumören liknar mycket glioblastom men har även celler av annat ursprung från bindväven i hjärnans hinnor - sarcom. Den är högmalign och har dålig prognos liksom glioblastom. Den är möjligen mindre känslig för strålning och cytostatika.

Jag kommer alltså att dö...
Jag kommer aldrig få se min son växa upp..

Jag mår i dagsläget när jag skriver det här vädligt dåligt, jag orkar inte göra mycke, men jag njuter av varje dag ja får tillsammans med min man och min son.

Jag kommer skriva här dels för att få skriva av mig.. och för att min familj och vänner ska ha nått kvar av mig när jag försvinner..

Kramar

Felicia


RSS 2.0